I fredags ringde Hanna och berättade att pappa åkt in med ambulans, och det var som att allt runt omkring mig stannade till. Hjärtinfarkt far min första tanke tills Hanna berättade att han cyklat under ett träningspass med Håkan och ramlat omkull. Ingen visste just då hur allvarligt det var, mamma mötte upp ambulansen och det var långa minutrar innan hon ringde upp för att berätta att han var vid liv, att han var vid medvetande. Första steget, det självklart värsta, att våran pappa inte lämnat oss fick en att dra en lättnads suck men med många tårar vällande nedför kinden. Jag, Hanna, Fredde och Samme hade då redan börjat köra mot Sunderbyn och väl där låg pappa inlindad med nackkrage och fastspänd på bår. Ingen visste hur nacken och ryggen klarat sig, men lyckligtvis var inget bruten, pappa hade känsel och kunde röra på armar och ben. Han hade heller ingen blödning inutti hjärnan så nu kunde man sätta sig ner och tacka Gud för att han klarat sig. Pappa hade ingen hjälm på sig och hade kommit för nära hans bror under cykelpasset. Pappas däck fastnade i Håkans däck och orsakde obalans för pappa som stöp med huvudet i asfalten. Flera gånger om har jag tänkt olika "tänk om inte håkan haft mobilen med sig" "tänk om pappa varit själv" "tänk om någon bil hade kört på honom" men jag har sagt till mig själv att det som hände hände och pappa klarade sig! Han lever! Det finns inga tänk om för det var meningen att han skulle klara sig. Det som är så oerhört obehagligt med livet är att döden kan vara oss så nära.
Nu slutade allting bra och tack för det! Vet inte hur jag skulle klara mig utan min familj...

I övrigt så är det som vanligt i magen! Den är rätt stor nu, hade växt till 36 nu när jag var till Linda i måndags. Det känns som han ligger så långt ner som det är möjligt att ligga innan förlossningen sätter igång. Bara sex dagar kvar nu! Spännande. Jag har varit till stan idag och inhandlat det sista, lite blöjor, tvål. barnpuder mm. Tänk snart är han här!