Hunden, människans bäste vän. Det är så sant som det bara kan bli. Våran Wilma, (min lillasyster) är en amerikansk cocker spaniel och har alltid betytt och betyder så otroligt mycket. Wilma föddes i Kramfors för att sedan flytta till norbottens pärla Älvsbyn. Då var jag bara 16 år och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag glömmer aldrig då vi springer ut på bron och möts av en liten tuss som rymdes i min mammas händer. Hon var älskad redan från första stund. Hon har varit sin familj trogen och alltid funnits bredvid någon av oss. Det bästa hon vet är att få vara med, vars vi än är. Inget annat spelar någon roll för henne, bara hon får vara med. Hon älskar att leka och är lika lekfull som då hon var valp. Mat och godis är det bästa hon vet och älskar nyköpta, gröna tennisbollar. Hon kan lukta sig till dem på mils avstånd.

Trots all kärlek och lycka en hund kan ge finns det en baksida. En dag man innerst inne vet kommer att komma en vacker dag. Den där dagen när man ställs inför ett val. Ett jobbigt och tungt val. Våran underbara Wilma har fått diabetes. Hon behöver kastreras då den troliga orsaken till diabetesen är ämnesomsättningsfel. Just nu ligger hon på djursjukhuset i Gammelstan för att få sitt socker på en bra nivå. Hon ställs in på insulin och är under observation. Imorgon kommer hon troligtvis att få komma hem. Försäkringen täcker inte hela kostnaden för allt detta, men hon är så mycket mer än en hund så det finns bara ett alternativ, och det är att låta henne opereras. Jag hoppas och hoppas att hon får leva vidare flera år till för hon är trots sin diabetes full av glädje och lek.

Vi älskar dig Wilma!