Ja igår var det dags igen, med en klump i magen klädde jag min son. Tittade på honom och sa glatt att nu skulle vi på dagis för att hälsa på barnen och fröknarna. Han tittade ganska roligt på mig, nästan som att han tänkte "jasså ska vi det" När vi klev ut från bilen och en av fröknarna precis kliver ut genom ytterdörren kommer det första gråtet men som tur var gick det över lika fort som det kom. Väl inne ville han inte bli satt på golvet, utan ville vara i min eller sammes famn. Men efter en liten stund där inne börjar han vidga sina vyer och är inte alls lika brydd om att vara ett "plåster" på oss. Han pekar, ler och kryper tom omkring lite grann. Barnen som är så söta med honom ger honom saker att leka med, massor med pussar och kramar och idag sökte han sig faktiskt lite till dem, han såg inte alls rädd eller förskräkt ut, alltså en bra dag idag! Han kröp tom ut från det rummet som jag och samme satt i, han for inte iväg så långt då han kom på att han ville se vars vi var, men att han kunde släppa oss för en stund var en stor sak! Det blev alltså en utmärkt start på denna vecka.

Idag tog jag ut föräldrapenning för att även idag kunna följa Edwin. Idag blev han som väntat ängslig när vi kom in i hallen på dagge men vi klädde av oss och gick in i rummet där de barn som var vakna lekte. Det var bara två stycken så det var väldigt lungt och skönt. Han ville sitta i knät och jag lät honom göra det så han fick känna att jag var där med honom och hoppades att han skulle tina upp. Efter en liten stund så blev han sugen på att leka lite med sakerna som fanns en bit längre fram, så han kröp ner från mitt knä och roade sig med en liten traktor och en grön boll. Pojken som var vaken erbjöd Edwin som vanligt 100 olika leksaker så han blir då verkligen inbjuden till lek med barnen. När han får se fröknarna för första gången efter att man kommit in blir han lite smårädd och vill gärna upp i famnen, men efter en liten stund så bryr han sig inte om dem längre och han verkar då inte vänta på att dom ska "ta honom" från mamma. Innan julledigheten var det svårt att vara med honom där för då var han ledsen hela tiden och hängde på mig, trodde sig en liten stund men inte långt ifrån mig, max 30 cm.
Så fort fröknarna pratade så blev han rädd, rädd att dom var på väg att ta honom. Det verkar som att distansen under dessa två veckor har gjort nytta trots allt. Vi har som sagt inte lämnat honom än så det är fortfarande lite ovisst hur han kommer att reagera. Det gör mindre att han är ledsen precis när jag far, går det bara över och han kan leka och vara glad då är det ingen fara. Men det är som sagt inte meningen att han ska måsta vara där och må dåligt.

Imorgon ska vi dit från morgonen och stanna över lunchen, (eller idag, ser att klockan passerat tolvslaget)
Håller tummarna på en bra dag!

Nu ska jag sova!