Ja idag fyllde jag hela 26 år! "Bara" fyra år kvar till 30.
Jag har fått så fina presenter och tackar alla som grattat mig idag.

En tråkig sak trots en kanondag är att vi är tillbaka på ruta 1 igen på dagis.
Separationsångesten och rädslan är tillbaka, som om vi inte haft nog av den.
Förstår inte. Ibland känner man sig uppgiven men rätar på sig snabbt för att vara stark och tro på att det kommer bli bra igen. Innerst inne vet jag att det kommer vända, men det tar på krafterna på oss alla, och främst tänker jag  självklart på min lille son som känner denna rädsla. 
Det blir inskolning igen, så jag kommer vara med honom där några timmar varje dag nästa vecka.
Vi måste bygga upp en trygghet bland de nya barnen, en trygghet vid alla rutiner.
Han blir jätte ledsen och rädd när han närmar sig stället och kramlar sig fast när vi kommit in.
Imorgon ska vi dit och jag ska vara med honom där en liten stund.

Att vara förälder är den största och mest ansvarsfulla roll en människa har.
Det är inbyggt i oss alla att göra det bästa för vårat/våra barn, och i en situiation som denna får man jobba hårt.
Skuldkänslor när man lämnar är helt oundvikligt. 
Stegen där ifrån är tunga, jobbiga och i magen vrider det om med en väldig kraft och då ställer man sig frågan: 
"Hur kan jag göra så här?" 

Fortsättning följer...