Att helt plötsligt bli förälder är det mesta underbara, fantastiska, kärleksfulla men även de mest jobbigaste och ansvarsfullaste man någonsing är med om, iaf om jag pratar för mig själv. I nio månader går man och bär på något som man nästan längtar ihjäl sig efter. Man köper kläder, fixar och donar hemma i väntan på det lilla livet. Man bygger på något sätt upp vardagen om hur mysigt och underbart allt kommer att vara när han/hon väljer att titta fram. Man vet ju inte vad som väntar men längtar ändå så otroligt mycket. Och det är ju inte så konstigt att man längtade efter det som las på sin mage efter en tid med smärta och kämpande. Vi kvinnor är verkligen gjorda för att föda barn. Att vi klarar av det och sedan orkar med livet efteråt är få förundrat. När det älskade livet väl kommit märker man snabbt att man inte alls kan äta när man vill, duscha eller gå på toa när man vill längre. Helt plötsligt ändras allting till en vardag som man aldrig riktigt kunde drömma om. Bebisar sover, äter och bajsar första tiden tänkte jag. Hihi så fel man kunde ha. Spädbarnstiden är en oerhört intensiv och krävande period. Vi mammor är verkligen mammor 24 timmar om dygnet. Vi jobbar inte bara heltid om dagarna utan även på nätterna. Inte konstigt man känner sig risig ibland.

Nu ligger mitt älskade och underbara barn och sover. Nu den lilla stunden innan jag själv hoppar i säng passar jag på att ta hand lite om mig själv. Har rostat mig en macka och dricker att glas juice till. Det är ju snart dags för nattmålen så jag måste vara utvilad.

Att bli förälder är trots vissa tröttsamma dagar det mest underbara man kan vara med om.
Älskar dig Edwin.