Ja tänk att han äntligen tittade fram till slut, en lördagskväll 20.49 på Sunderby sjukhus. Morgonen var som vilken morgon som helst, Samme hade samling 12.45 och begav sig till Älvåkra. Strax efter klockan ett kände jag första värken och visste att nu är det snart dags. Min första tanke var att jag kanske skulle bli tvungen skicka lillebror till Älvåkra och be Samme komma hem då han inte gick att nå på telefon. Men värkarna var inte regelbundna eller så täta/starka så jag avvkatade. Men då klockan blivit tre kom dom med jämnare mellanrum och var starkare. Jag skickade ett sms till Samme och sa att han skulle ringa direkt efter matchen för att nu hade värkarna startat. Samme ringde när matchen var klar, for och handlade oss mat och lite förlossningsgodis innan han kom hem. Jag var rätt lugn hemma trots att värkarna kändes ganska starka. Mamma skickade sitt dagliga sms och frågade om vi var hemma eller inte, så jag skrev tillbaka att det nu var dags och att vi snart skulle bege oss till Sunderbyn. Då ringde mamma upp och önskade lycka till, i bakgrunden sa pappa "Nu nögges ni ju stjönd er in"
Cirka 17.30 var vi på väg och 18.30 var vi framme. När vi kom in till förlossningen dröjde det ett tag innan någon ens hade tid att ta emot oss. Det var nämligen fullt upp denna kväll med många födslar och när jag satt där och väntade hörde jag världens vrål! Oh hjälp tänkte jag, ska jag verkligen klara av detta? :) Till slut kom en barnmorska och visade oss till rummet. Men hon försvann lika snabbt och efter en stund kom en annan kvinna in och satte på CTG, där kunde man se hur värkarna kom och avtog, nu började det kännas ganska jobbigt. Efter en halvtimme liggandes i sängen kände BM på mig och jag var då öppen 7, nästan 8 cm, så ingen epidural här inte. Ingen hade hunnit läsa mitt förlossningsbrev, där hade jag skrivit att jag ville bli erbjuden epiduralen då den gick att få och att jag då skulle ta ställning till om jag ville ha den eller ej. Så då jag inte kunde få den så blev lustgasen min enda vän den kvällen. Jag säger bara en sak, det gör verkligen ont att föda barn :) Värkarna blev allt hemskare och snabbt var jag öppen 9 cm. Då sa barnmorskan att om jag skulle orka stå upp två värkar till skulle det inte dröja länge innan det var dax att få börja krysta, jag skulle tom tjäna en timmes värkarbete på det. Jag ställde mig upp och BM var tvungen springa iväg, jag hann precis ställa mig på benen så började jag krysta där jag stod. Samme ringde på klockan och snabbt var BM tillbaka. Jag fick snöra mig i sängen igen och efter tre - fyra värkar var våran lille Edwin född. Vilken känsla! Att äntligen få se det man burit på så länge! Han var/är så söt :)

På något konstigt sätt, så här två veckor efter förlossningen kan man inte riktigt känna den smärta man upplevde, man vet bara att det gjorde ont, och det är väl det som gör att vi kvinnor väljer att föda fler barn än ett :)

Dagarna går så fort, och det enda man hinner göra är att ge honom mat och byta blöja, det är knappt man har tid att själv gå på toa. Idag har Edwin badat för tredje gången, och han älskar verkligen det. Nu ligger han och sover men borde vakna när som helst igen.

Tack till alla som grattat och alla fina presenter vi fått! Man blir nästan rörd av alla som bryr sig! Eller jag blir rörd :)