Grattis till världens bästa lille kille, min kille som fyller ett år idag. I dag är det ett år sedan han valde att se dagens ljus, och jag minns det som igår. Sambon drog iväg på match och strax efter det, ca 13.00 kände jag första värken, och precis i den stunden visste jag att det var dags. Att idag skulle jag få se min lille son. Jag hade inte haft en enda sammandragning eller förvärk innan det startade på riktigt. Jag hade känt på mig att allt skulle hända och ske på en och samma dag, alltså ingen utdragen förlossning. Och tänk så rätt man kan ha ibland. Jag minns att jag började skriva upp värkarnas styrka på ett papper. Jag kallade dem för svaga, medel och starka. Där ett tag blev jag rädd att jag skulle tvingas ringa lillebror och be honom springa till fotbollsplanen för att be sambon lämna målet. Men jag tog det lungt hemma och sms:ade sambon att nu var det dags, och bad han köpa hem något ätbart efter att matchen var färdig. När han kom hem gjorde han mat, sjömansbiff med creme fraiche (typ karljohansvamp) och pasta. Det var inte många tuggor jag lyckades få i mig, inte för att det var dåligt, men jag hade ju så klart ont och hade precis insett att nu händer det, nu ska jag ta min BB-väska och bege mig mot Sunderbyn. Jag hade precis insett att jag skulle föda mitt barn, nästan som att jag aldrig tänkt på det tidigare :)
Hur skulle det gå? Hur det skulle kännas? Vara? Bli? Mamma, jag? :) Vid den här tiden hade jag inte haft mitt dagliga samtal med mor min, så det plingade till i min telefon där mamma frågade vad jag gjorde för något. Mamma hade tidigare sagt att hon inte ville veta då vi åkt in, för att allt skulle bli så spännande för henne. Men då man träffades och pratades vid varje dag så hade hon förstått det rätt snabbt iaf, så jag skrev tillbaka att nu är det dags. Snabbt ringde dom upp, alldeles pirriga i magarna och i bakgrunden hörde jag min käre far som ropade "Hur långt är det mellan värkarna?" "Typ sju minuter" sa jag. "Jamen då nögges ni ju stjönd er in" sa farsan med den härliga pitebondskan. Vi satte oss i bilen och styrde kosan mot sjukhuset. Vägen kändes rätt så lång och värkarna blev allt kraftigare. Vi var inne på förlossningen kring 18.30 och fick vänta länge innan vi fick ett rum. Det var nämligen fullt upp den kvällen, många bäbisar som var less att vara i magarna. När jag stod där och kämpade på med mina värkar hör jag världens vrål/skrik från något av förlossningsrummen. Då blev jag lite rädd. Hur ska detta gå tänkte jag. När vi fick komma till rummet och BM satt på CTG och undersökt mig så var jag redan öppen sju, nästan åtta cm. Ingen bedövning gavs och lustgasen minns jag att jag inte fick direkt. Vet inte om det var för att jag inte bad om den, men när BM såg att jag hade riktigt ont så gav hon mig den. Lustgasen hjälpte mig att bli lite borta och på något sätt koppla bort smärtan lite, eller koppla bort var omöjligt för det gjorde så fruktansvärt ont, men man gick in i en liten bubbla och kunde koncentrera sig på något konstigt sätt. När jag var öppen nio cm liggandes i sängen frågade BM mig om jag skulle orka ställa mig upp, då skulle det skynda på den sista cm. Och det gjorde det verklkigen, hann bara ta mig upp så var det dags för att börja krysta. Så efter tre, fyra krystningar var han i min famn. Så lugn och tyst, tårarna rann och nu var det över. Han var här, våran lille kille Edwin. Och vilket år det varit, så mycket roliga minnen. Och en underbar födelsedag har han haft med massor av fina presenter. Tack så jätte mycket allihopa!









Presentöppning på morgonen. Armband och en spelande telefon.



Ny mössa, jacka och täckbyxor av mormor och morfar.



En alldeles egen STIHL-såg från moffi.



"Dotte" som mormor virkat alldeles själv.



Armbandet fick Edwin av sin mamma och pappa.



När vi hämtade tårtan hade dom stavat Edwin med ett d i slutet. Men jag lyckades ta bort det. Men hur får man Edwin till Edwind?



Wilma i kalashatt :)



Min kalaskille! :)