Världens bästa pappa, min pappa fyller hela 47 år idag. Jätte stort grattis från mig till dig.

Idag på morgonen for vi till dagis för lite luciafirande. Edwin var pepparkaksgubbe men tyvärr blev det inget roligt luciafirande. Som ni kanske redan räknat ut så var han ledsen och rädd att jag skulle lämna honom. Vi gick ut från rummet och satte oss i soffan. Då kände jag bara hur jag fylldes av en tung och jobbig känsla i hela kroppen. Här satt jag med min lille Edwin som upplever dagis så otroligt jobbigt, i ett annat rum i hopp om att han skulle sluta gråta. Vad ska jag göra tänkte jag om och om igen. Jag kände att jag hade kommit till en gräns där något måste göras. Jag kände mig maktlös, utan svar på frågan om hur detta ska bli bra. En önskan om att någon kunde säga "så här ska vi göra"...