Usch för att ha sitt älskade barn sjukt. Det är så jobbigt. Man går in i en bubbla och längtar till den ska spricka. Edwin fick jätte hög feber på fredagkväll och natten till lördag hade han varit jätte ledsen då jag var och jobbade. Jag böt en natt med en jobbarkompis så jag kunde vara hemma natten till idag. Men han har inte varit pigg och haft upp emot 41 graders feber. Jag kontaktade piteå för att rådfråga lite grann, och om dom tyckte att vi skulle komma in. Det var en jätte trevlig sköterska jag pratade med som sa att självklart var vi välkomna in om vi kände att vi ville det, men enligt han och distriktsläkaren så tyckte dom vi skulle avvakta eftersom han dricker och kissar. Äter gör han inte, men det gör han ju inte alltid i vanliga fall heller. Vi bestämde oss för att avvakta och se hur den här natten kommer bli. Kommer han ha jätte hög feber inatt också så åker vi in imorogn. Inatt tar jag ut VAB. Så otroligt bra att det finns. Vill bara att han ska bli frisk. Som förälder hinner man ju alltid tänka det värsta, att det kanske är lunginflammation, urinvägsinfektion eller något annat. Men man har alltid en magkänsla som mamma som jag tror att man kan lita på. Den där magkänslan säger till om något verkar galet och inte känns bra, och jag har inte kännt så än. Så jag litar på mig själv i detta läge. Som sagt, vi ser vad denna natt har att utvisa.