Hm, vars ska jag börja. Dagis, eller förskola som det nu så fint ska heta ger mig en liten klump i magen. Edwin har fortsatt att vara riktigt ledsen då jag vinkat hej då till honom. Det knyter sig i magen och man vill inget hellre än att allt ska "vara över" Den tiden det tar för honom att vänja sig bli lämnad och vara där utan att gråta och söka mig. Innerst inne vet man att det kommer bli bra, men man kan ändå inte låta bli att ställa sig frågan, gör jag rätt som lämnar mitt barn skrikandes? För hur grymt känns inte det? Men i samma stund vet jag att jag bara kommer göra honom en björntjänst om jag inte lämnar honom, för verkligen är ju faktiskt så att jag måste arbeta. Jag kan inte säga upp mig från jobbet för att vara hemma med min lille son. Ja då får vi flytta ut på gatan och köpa oss ett tält.

Helgen har varit jobbig då han vaktar mig hela tiden, han är rädd att jag ska lämna honom. Och på kalaset i lördags blev han ledsen om någon kom fram till honom, han förknippade det med att nu tar någon snart mig ifrån mamma. Huvve då, det är som sagt inte lätt att vara liten, eller att vara mamma ibland. Jag hoppas, hoppas att det snart ger med sig, eller blir bättre. En positiv sak är att han iaf inte blir ledsen då han ser dagis eller fröknarna. Utan det är precis då jag lämnar honom. Så allt detta handlar ju självklart om separationsångest.

Idag börjar jag om att jobba. Just jobbet i sig känns inte jobbigt för nu bryr man sig mest om att förskolan ska fungera bra. Jag har nog inte riktigt haft tid att tänka på jobbet så mycket. Jag börjar klockan fyra idag.
Jag ringde på Kojan och dom sa att dom skulle ringa mig när jag kunde komma och hämta honom. Han ska egentligen inte vara där idag enligt schemat, men vi tyckte alla att det bästa är att träna honom varje dag.
Imorgon har jag en kvällstur, men då börjar jag klockan två. Så då får Samme hämta Edwin då han slutar klockan tre.

Nu måste jag stoppa något i munnen.
Bjuder först på några bilder!





Jase dessa miner :)