Det är inte lätt att vara liten, och det är inte lätt att vara mamma ibland. Idag, och även igår kom bakslaget på dagis. Jag provade att fara hem på lunchen, men då ringde dom mig och bad mig komma tillbaka. Edwin hade börjat leta mig och insett att jag inte längre var där och då hade tårarna kommit. Jag hade vinkat hejdå och visat att jag skulle fara. Det hade gått jätte bra, han hade lekt ett tag men sedan kommit på att jag var ju faktiskt inte där längre. Även idag for jag iväg, jag vinkade hej då och även idag utan problem. Han hade somnat ute i vagnet, men efter att dom kommit in och han ännu en gång insåg att jag inte var där så blev han ledsen. Han ville inte äta lunch (det gör han ju iofs inte alltid hemma heller ) Då hämtade dom mig från personalrummet så jag fick vara med under lunchen. Me han åt inget iaf. Efter dessa två "separationsstunder" har han blivit så medveten om att jag kan försvinna så ikväll har jag knappt fått vända ryggen till. Han blev jätte ledsen då jag skulle gå på toa, trots att han var i sin pappas famn. Så visst känns det lite tungt nu, men detta går säkert dom flesta igenom, mer eller mindre. Jag försöker tänka positivt, att det kommer bli bra. För det blir det säger fröknarna. Jag hoppas att en natts sömn kan få honom på lite andra tankar.

Fredag imorgon, blir en lugn kväll. Ska göra en kall räkpaj till sammes mormor som fyller 75. Vi ska fira henne på lördag, eller jag och Edwin, Samme ska till skellefteå på fotbollsavslutning.

Nej nu ska jag göra mig klar för att hoppa i säng, ladda om inför morgondagen.